Invasiva arter och biologisk mångfald

Främmande växtarter kan vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Så kallade invasiva främmande arter tränger ut annan växtlighet och kan lätt ta över hela områden.

Jättebjörnloka (jätteloka) och vanlig loka

Vi får in mycket samtal, e-post och liknande från oroliga invånare om jättebjörnloka på kommunens mark. Vi undersöker oftast de nya fall som kommer in, och i de allra flesta fall som vi fått in hittills har det rört sig om vanlig björnloka, som inte räknas som en invasiv art och som kommunen inte aktivt bekämpar. Vår uppfattning är därför att jättebjörnlokan inte fått ett särskilt starkt fäste i Östersunds kommun hittills.

Innan du hör av dig till oss är det därför bra om du noggrant kontrollerar att den växt du ser verkligen är en jättebjörnloka. Är växten runt 150 cm hög och med blommor i storlek som en assiett är det inte en jätteloka (de blir mycket större, 2-4 meter eller högre, med blomställning på 50 cm i diameter eller mer), och då behöver du inte anmäla den till oss.

Mer information om hur du kan skilja jättelokan från andra lokor och andra liknande växter som kvanne och strätta finns längre ner på sidan.

Antalet främmande arter som finns i Sverige ökar för varje år. Cirka 1 500 främmande arter har lyckats etablera sig på land och i svenska vatten under det senaste århundradet.

Läs mer om biologisk mångfald hos Naturvårdsverketlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Några av de arter som betraktas som potentiella hot mot den biologiska mångfalden är jättebjörnloka, lupin och parksallat.

Jättebjörnloka, jätteloka

Bild på kvinna med ryggsäck på som står med ryggen till och fotograferar en jätteloka som är ungefär en meter högre än henne

Bild: Haninge kommun

Jättebjörnlokan, eller jätteloka som den också kallas, är art som inte är inhemsk för Sverige, men som var populär som trädgårdsväxt i slutet av 1800-talet. Den har därefter förvildats och har i vissa områden spridit sig i mycket stor utsträckning.

Jättelokan hotar den biologiska mångfalden eftersom den tränger undan och konkurrerar ut annan växtlighet med sina täta skuggande bestånd, vilket är extra allvarligt i områden med höga naturvärden, då värden på dessa platser i värsta fall kan gå helt förlorade.

Jättebjörnlokan är dessutom giftig. Dess växtsaft innehåller så kallade furokumariner som irriterar huden, särskilt om huden också utsätts för solbestrålning. Det kan då uppstå relativt allvarliga brännskadeliknande symtom som kan leda till bestående men i form av ärrbildning eller missfärgning av huden.

Läs mer om jättebjörnloka hos Giftinformationscentralenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Jättebjörnlokan är mycket lik de inhemska men betydligt mindre giftiga arterna kvanne, svensk björnloka och sibirisk björnloka. Även de vanliga björnlokorna kan dock vara irriterande för huden, speciellt om man är känslig eller allergisk - så behandla alla lokor med försiktighet!

Bekämpa jättebjörnloka på egen tomt

För att bekämpningen av jättebjörnloka ska vara framgångsrik måste alla drabbade markägare inom ett område samverka. Det betyder att du som fått jättebjörnloka på din mark också bör arbeta för att utrota den. Ta bort den innan den går i blom/i frö.

Jättebjörnlokan producerar tusentals frön från varje planta och fröna kan leva i jorden i omkring sju år innan de börjar växa.

Några metoder som du kan använda för att få bort jättebjörnloka är bland annat

  • slåtter med lie
  • rotkapning och uppgrävning
  • kemisk bekämpning.

Rapportera om du ser jättebjörnloka på kommunal mark

Jättebjörnloka måste grävas bort innan den går i frö. Om du ser en jättebjörnloka är det bra om du meddelar oss det så fort som möjligt.

Tänk på att du först ska säkerställa att det verkligen är en jättebjörnloka - arten är mycket lik de inhemska björnlokorna, och kan också lätt förväxlas med kvanne och strätta.

Jättebjörnlokan känns igen på dess mycket stora storlek, den blir 2 till 4 meter hög, med en stjälk uppemot 10 cm i diameter. Bladen kan vara en meter breda och liknar ett flikigt rabarberblad. Växten blommar i juli och augusti, med vita blommor som sitter i flockar som kan vara en halv meter i diameter, med 30 eller fler strålblommor i flocken. Storleken är det som lättast skiljer jättebjörnlokan från exempelvis vanlig björnloka, som blir 1-1,5 meter hög och har blomflockar som är betydligt mindre.

Kommunen gör ingenting åt vanliga björnlokor, de ingår i vår inhemska biologiska mångfald.

För att rapportera jättebjörnloka ska du kontakta vårt kundcenter. Beskriv gärna så noggrant som möjligt var du sett arten. Kontaktuppgifter hittar du längst ner på sidan.

Lupin

Bild på en vägren med massor av rosa och lila lupiner i blom

Lupiner vid vägkant. Foto: Trafikverket

Många ser de färgglada lupinerna som vackra tillskott vid exempelvis vägkanten, men lupinen hör inte hemma i vår naturliga flora och den snabba spridningen av växten är ett hot mot våra artrika vägkanter och inhemska ängsblommor, och riskerar att slå ut exempelvis blåklocka, prästkrage och kattfot.

I Östersunds kommun hotas också de fridlysta orkidéarterna av lupinen.

Läs mer om hur Trafikverket arbetar med lupiner vid vägkanterlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Läs mer om lupiner hos Länsstyrelsen Jämtlandlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Förhindra att lupiner sprider sig från din trädgård

Om du vill ha lupiner som prydnadsväxt i din trädgård är det bra om du säkerställer att den inte sprider sig utanför trädgården. Det kan du göra genom att ta av lupinens fröställning direkt efter blomningen och bränna den.

Parksallat

Bild på blommande parksallat med lila blommor och långa stjälkar

Parksallat. Foto: Örnsköldsviks kommun

Parksallat är en flerårig ört med blå blommor på högvuxna blomstjälkar (1-1,5 meter). På marken bildar den täta mattor av matt ljusgröna, kala till håriga blad. Arten har under ett flertal år varit ett problematisk trädgårdsogräs, och de senaste åren har Östersunds kommun noterat att parksallaten börjat sprida sig runt om i kommunen.

Parksallaten räknas som en invasiv art och ett hot mot annan växtlighet eftersom den börjar växa tidigt på våren och effektiv täcker marken under sig, vilket kväver nästan all annan växtlighet och begränsar artrikedomen. Växten sprider sig fort när den etablerats och bestånden kan bli hundratals kvadratmeter stora. Parksallat trivs på öppen mark och sprids lätt till vägrenar, dikesslänter, parkmiljöer och komposter.

Om du fått parksallat i trädgården

Många tycker parksallat är vacker, men den är också är ett svårutrotat ogräs som kräver tålamod och noggrannhet för att bli av med. Vi rekommenderar att du inte planterar parksallat i din trädgård, både för att själv slippa den som ogräs och för att undvika att den sprider sig utanför trädgården.

Om du fått parksallat i trädgården kan du:

  • Ta bort blomskotten för att undvika att den sprider sig med frön
  • För små bestånd och enskilda plantor: Rensa och gräv upp plantorna med rötterna och oskadliggör dem helst genom bränning. Försök få bort alla rötter eftersom även små, kvarlämnade rotbitar kan ge upphov till nya plantor. Upprepa flera gånger tills inga nya skott kommer upp
  • För stora bestånd: Täck ytan i minst två år med någonting tätt så som plast, presenning eller tidningar. Tyvärr dödar denna metod även andra växter på platsen, men många av dem skulle troligtvis ändå inte överleva i parksallatens täta bladmatta.
Sidan uppdaterad 2017-11-30