Brunflo socken

Här finns beskrivningar av kulturhistoriskt värdefulla miljöer i Brunflo socken. Som Ede, Främmerbodarna, Gamla landsvägen, Haxäng, Håkansta, Lillgrytan, Lund, Lundbomsberget, Ope, Singsjö by och Torvalla by.

Karta över Brunflo socken

Brunflo centralbygd

Denna miljö omfattar det öppna odlingslandskapet mellan Brunflo tätorts bebyggelse och de skogsmarker som tar vid inom byarna Berge, Gusta, Södergård, Vamsta och Åkre. Vägnätet inom området är ålderdomligt och välbevarat.

Området kring Brunflo kyrka är bygdens urgamla centrum. Här finns kulturminnen från drygt tusen år inom ett och samma område. De äldsta spåren består av gravhögar från järnåldern, som har tillhört de gårdar som då fanns här.

Kastalen från 1100-talet och den ovanliga, numera rivna korskyrkan visar att området hade en extraordinär betydelse under tidig medeltid. Genom området passerade redan då den viktiga vägen från Storsjöbygden ned mot Medelpad. En pilgrimskälla norr om kyrkan anknyter till de pilgrimer som passerat.

Kyrkan är från 1775. I området runt den finns de byggnader som tillhör ett sockencentrum. Där finns ett tiondehärbre från 1700-talet, den nyare prästgården och församlingshemmet. Strax öster om kyrkan är arrendebostaden på den gamla prästgårdens plats. Ett stycke norr om kyrkan ligger Löfbergets välbevarade skola från 1865. Skolan var i drift fram till vårterminen 1954. Sedan 1989 används skolan av hembygdsföreningen som skolmuseum.

Den kulturhistoriskt värdefulla miljön kring byarna Åkre och Gusta utgörs av en småskalig jordbruksbygd med inslag av fornlämningar, äldre odlingsspår och sentida bergsbrytning. På sluttningen nedanför byarna och i angränsande skogsmark finns områden med odlingsrösen och fossila åkrar. Dessutom finns enstaka järnåldersgravar. Här finns även rester av stenbrytning i Gusta.

Mängden bevarade odlingsrösen i området är ovanligt stor, inte minst i Berge. Där finns Storflatåkern som är ett välbevarat röseområde som visar hur Storsjöbygdens rösebemängda odlingsmarker såg ut före 1800-talets jordbrukskampanjer.

I den södra delen av den kulturhistoriskt värdefulla miljön ligger Änge, en bosättning som möjligen uppstod under vikingatid eller tidigare. I nära anslutning till gårdstomten och villaområdet finns flera bevarade och kulturhistoriskt intressanta miljöer från förhistorisk tid. I nordöst invid åkrarna finns ett gravfält bestående av fem gravar resp. två separat liggande gravhögar. Norr om gården ligger tre högar med en mycket flack välvning, vilket antyder att gravarna är från 400-700-tal.

Inom samma område har man även registrerat en husgrundsterrass för ett järnåldershus. Söderut finns fler gravar och fossila åkerspår. Änge tillhörde kyrkan under en längre tid fram till tiden kring 1700. Den nuvarande mangårdsbyggnaden på änge gård uppfördes 1870 av Jakob Eriksson. Gården är ett fint exempel på den tidiga industrialismens betydelse för arkitekturen. Boningshusets detaljrika träpanel gör huset till ett av länets finaste boningshus i sitt slag.

Ede

I Ede by ligger bebyggelsen samlad på en rad längs byvägen. Byn består av sex gårdar som alla ligger på höjdryggen omedelbart norr om vägen. Högst ligger mangårdsbyggnaderna med utsikt över Brunflobygden.

I byn fnns det flera välbevarade byggnader. De flesta av dessa byggnader är från sekelskiftet 1900, men många är äldre. Det äldsta huset i byn är en loge som daterats till 1606. Nästan alla gårdar präglas av empiretidens gårdsideal med en mangårdsbyggnad flankerad av ekonomibyggnader. Byn omges av öppen odlingsmark med ängslador utplacerade.

Ede är ett utmärkt exempel på hur en radby såg ut i Storjsöbygden runt år 1900.

Främmerbodarna

Främmerbodarna ligger precis norr om E 14 och vallen är synlig från vägen. Fäboden kallas också Wiiksbodarna eftersom den har använts av bönder på Wiiksgården i Torvalla by.

Tre byggnader finns kar: en bustuga av enkelstugetyp som uppskattas vara byggd runt 1850, och två lador byggda senare. Ladorna är byggda av brädor och är större än vad timrade motsvarigheter brukar vara. En lång trägärdesgård ramar in vallen som är mycket stor och hävdas väl än idag. Gärdesgården coh en informationstavla har satts upp av Östersunds kommun.

Kulturhistoriskt värde Främmerbodarna

De fäbodar som ligger nära Östersunds yttre delar är särskilt värdefulla att bevara eftersom de visar på äldre tiders nyttjande av de stadsnära skogsområdena för fäboddrift. De har därigenom också viktig pedagogisk funktion. Den väl hävdade vallen och de bevarade, välskötta byggnaderna vid Främmerbodarna med sin informationstavla förstärker fäbodens kulturhistoriska värde ur denna synpunkt.

Gamla landsvägen

Vägen mellan Sundsvall och Östersund, som fortsätter mot Åre och Norge, är den historiskt viktigaste genom Jämtland. Vägen har kvar sin ålderdomliga sträckningen genom Brunflobygden. Den sträcker sig från skogsområdet i den norra delen, genom odlingsmarken vid kyrkan och upp i backarna ovanför Åkre och Gusta för att sen passera bland annat Lunne och Hälle innan den går in i skogen igen.

En milsten står bredvid vägen nära den plats där svenska trupper år 1644 blev överfallna av jämtar och norrmän. Vid byn Gärde låg under 1800-talet ett gästgiveri. Vägen slingrar sig fortfarande genom området och byarna på samma sätt som den gjorts i hundratalsår. Detta är en av de mest välbevarade sträckor av vägen från Selångers- till Storsjöbygden. Detta gör att vägen genom undersökningsområdet har ett stort kulturhistoriskt värde.

Haxäng

Haxäng har många bevarade äldre byggnader, framförallt från 1800-talets andra hälft. De flesta av de här byggnaderna är ekonomibyggnader, men det finns även boningshus. Bredvid byvägen står ett boningshus som daterats till mitten av 1700-talet. Flera av byggnaderna har pekats ut som kulturhistoriskt värdefulla. De mest framträdande av de utpekade byggnaderna finns på Stjärnströmsgården mitt i byn och på gården precis söder.

Det som gör byn Haxäng uni är att den har bevarat karaktären av oskiftad radby. Alltså att gårdarna och byggnadernas placering kommer från tiden innan skiftena på 1800-talet. Detta är väldigt ovanligt och gör Haxäng till en by med högt kulturhistoriskt värde.

Haxäng ligger på en liten höjdrygg omgiven av öppet odlingslandskap vid Locknesjön. Byn visar med sina välbevarade äldre hus och sina tätt liggande gårdar, hur en by kunde se ut före 1800-talets skiftesreformer.

Håkansta

Gården Håkansta har flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader och omges av ett fornminnesrikt område. Den första bebyggelsen kan ha uppkommit så tidigt som under 400-talet.

Inom ägorna finns idag elva bevarade gravhögar. Alldeles intill Håkansta ligger ett gravfält som betår av fem högar liggande på en avsats i den odlade sluttningen. Strax ovanför gravfältet ligger två till högar och ett hundratal meter från gården ligger en grupp på tre högar och en ensamliggande. Förmodligen hör alla gravar ihop med en forntida gård på samma plats som den nuvarande. Två gravar på gravfältet undersöktes i början av 1900-talet. Fynden daterade gravarna till 600-talet och 700-talet. Det har även gjorts en hel del lösfynd gjorts i området i samband med odlingsarbeten. Det äldsta fyndet är från cirka 500 efter kristus.

Håkansta var Jämtlands häradsskrivareboställe åren 1696-1828. Innan Håkansta blev häradsskrivareboställe bestod byn av fyra gårdar. Dessa slogs samman till en gård.

Lillgrytan

Hembygdsgården i Lillgrytan och dess närmaste omgivning har stora bevarandevärden. Hembygdsgården domineras av det magnifika boningshuset, byggt redan under 1770-talet.

Det har sett ut som idag sen början av 1800-talet. Från 1829 användes byggnaden som tingshus. Byggnaden har valmat tak, lisener och många fönsteraxlar, vilket för tankarna till herrgårdsarkitekturen i söda Sverige. Gården köptes av hembygdsföreningen 1947. Till området har föreningen flyttat andra gamla byggnader.

I närheten av hembygdsgården finns några odlingsröseområden.

På Lillgrytan bodde socknens länsman under en lång period. Här har även präster och militärer.

Lund

Inom byn Lunds marker finns ett intressant fornlämningsområde med minst fem gravhögar och välbevarade fossila åkerytor med flera flacka odlingsrösen. Fornminnesområdet ligger i skogsmark väster om järnvägen. Det ses som en av Storsjöbygdens tre kända boplatser från äldre järnålder, där det finns både åkermark och rösen samt gravar.

Miljön har stora likheter med ett område med fossila åkerspår, husgrunder och gravar på Rödön. Fornminnesområdet i Lund hör förmodligen till äldre järnåldern, men det har inte blivit arkeologiska undersökningar.

Även bynamnet Lund är intressant. Det kan syfta på att det evenutellt funnits en förhistorisk kultplats inom området, alltså en offerlund.

Lundbomsberget

På och i sluttningen av Lundbomsberget finns ålderdomliga röjningsrösen och en, eller eventuellt två järnåldersgravar vilket tyder på att det redan under förhistorisk tid fanns en gård på platsen. Lundbomsbergets kalksten har brutits under en lång tid.

Lundbomsberget är av intresse ur geologisk och naturgeografisk synvinkel. I stenbrottet går det att studera fossiler av bland annat trilobiter, rester av alger och ortoceratiter i kalkstenar som ligger frilagda. Dessutom går det att se lätt veckade under- och mellannordoviciska bergartslager.

Ope

På 1950-talet anlades väg 605 genom Ope, parallellt med den löper en smalare, krokigare grusväg som idag används för lokal trafik inom byn. Den äldre karaktär på byvägen är tydlig med kännetecken som att den ligger lågt och är anpassad till landskapets topografi. Andra typiska element längs vägen är en milsten i gjutjärn från 1891, stenmurar och omsorgsfullt utformade grindstolpar. Karaktärsskapande för långa partier av vägen är att den kantas av enkelsidiga eller dubbla alléer. Björk dominerar planteringarna ofta ramar in gårdstomterna och ibland sträcker sig upp mot boningshusen. Vid Ope gård reser sig en ridå av storväxta lärkträd.

De flesta gårdarna på sydsluttningen ligger ordnade efter den så kallade empireplanen, med ekonomibyggnader eller äldre bostadshus som vinkelställda flyglar till boningshuset. Mangårdsbyggnader har långsidan mot vägen. Empireplanen är en tydlig spegling av bebyggelseutvecklingen bland gårdarna i Storsjöbygden under 1800-talets mitt.

Ett av Storsjöbygdens äldsta timmerhus, en kornlada från 1594, står mellan den gamla och nya vägen.

Kulturhistoriskt värde Ope

Den kukturhistoriskt värdefulla miljön i Ope består av den välbevarade delen av "stora vägen" och de många intressanta företeelserna runt den. Denna tidigare pulsålder genom de mellersta delarna av Skandinavien har haft en viktig funktion för Jämtland och kommunikationerna med Norge, Norrlandskusten och Mälardalen. Byvägen genom Ope är kanske den mest intressanta av de väghistoriskt värdefulla miljöer i länet. Den är ovanligt rik på karakteristika för älde vägmiljöer och särskilt alléerna har här en framskjuten plats. Bebyggelseutvecklingen kring vägen i Ope är representativ i det att det är 1800-talets genomgripande förändringar av landska och byggande som dominerar miljön.

 

Singsjö by

Ovanför Singsjön finns tre torp med tillhörande ekonomibyggnader. Odlingsmarken är liten och torpen har förmodligen förtjänat sitt levebröd på boskapsskötsel, arbete i skogen eller andra sysslor.

Singsjöns avskilda läge gjorde att akolundervisningen i området var problematisk. Efter att ha haft ambulerande undervisning byggdes en liten skola intill de tre torpen 1914. Skolan finns kvar i exteriört välbevarat skick.

Kulturhistoriskt värde Singsjö by

Karaktären av torpmiljö är fortfarande välbevarad, trots en del byggnadsförändringar. Den väl avgränsade miljön har stort pedagogiskt värde med tanke på den tydliga och enhetliga karaktären. Sociala och samhällsistoriska skeenden under andra halvan av 1900-talet och 1900-talets inledande del kan upplevas här.

Torvalla by

Torvalla by sträcker sig efter den grusås som löper utmed Storsjöns strand ned mot Brunflo. Mittemot Furuparken breder en av Jämtlands bäst bevarade bymiljöer från 1800-talet ut sig, avgränsade av Opvägen och järnvägen.

I en förhållandevist strikt ordning ligger flera gårdar på rad som ordnats efter den så kallade empireplanen. Inspiration hämtades från herrgårdsmiljöer söderut där vinkelställda flyglar flankerade mangårdsbyggnader. I Jämtland tog sig detta uttryck i att byggnader som stall och födorådsstugor bildade flygelpar. Det finns i byn många bevarade byggnader med funktioner som tidigare varit vanliga på gårdarna, som exempelvis smedjor och födoråds- eller undantagsstugor.

Stora lövträd och påkostade grindpartier förstärker intrycket av regelbundenhet och storbondebebyggelse. Förr fanns det på Torvallas gårdar strikt uppbyggda trädgårdsplaner som signalerade byns välmåga. Trädgårdar var ett tydligt tecken på ökat välstånd hos bönderna, på ökad marknadsanpassning under 1800-talet men också på att folk lyssnade på hushållssällskapens råd och information.

Byggnaderna är fortfarande rikt och välbevarat med stora boningshus och många bevarade ekonomibyggnader. Flera byggnader, bland annat ett av bostadshusen från 1800-talets mitt är byggt u gjuthusteknik.

Kulturhistoriskt värde Torvalla by

Torvalla by är en mycket välbevarad och tätortsnära kulturmiljö. Det är en pedagogiskt viktig helhetsstruktur där mängden hus på gårdarna är av största värde. Dessutom är flera gårdars byggnader individuellt kukturhistoriskt intressanta. Bymiljön ger en autentisk och en mycket god bild av de besuttna böndernas 1800-tal i Storsjöbygden.

Hjälpte informationen på sidan dig?
Sidan uppdaterad 2021-04-12