Publicerad 2019-03-19

Irene träffade barnen på Lillsjöskolan

När kommunens Integrationsservice bjöds in till Lillsjöskolan möttes de både av stort intresse och av varma känslor. Många av barnen hade frågor att ställa, och gästerna gjorde sitt bästa för att besvara dem alla.

Kvinna står framför whiteboard och berättar för barn.

Irene Nouah berättar för barnen på Lillsjöskolan om hur det är att komma som flykting till Östersund.

– Jag är bra på att berätta. Det kommer upp saker som jag trodde att jag lämnat bakom mig. Jag var inte riktigt beredd på det, men barnen frågar och då vill jag svara. Det känns bra eftersom jag tycker om barn, säger Irene Nouah.

Irene, som själv kom som flykting till Sverige från Nigeria för ganska precis sju år sedan, har följt med Elleonor Borgryd och Robert Andersson, som båda jobbar på kommunens Integrationsservice vid Social- och arbetsmarknadsförvaltningen, till Lillsjöskolan i Odensala.

Vad vill du att barnen ska få med sig?

– Att det är viktigt hur man är mot varandra. Jag vill visa dem mer av världen; att det finns många olika sätt att leva, säger Irene.

Både hjälpa och mötas

Elleonor, Irene och Robert har blivit inbjudna för att berätta och svara på frågor om integration och flyktingar för eleverna, som är mellan sex och tolv år gamla.

– Först presenterar vi oss för barnen och talar om att vi arbetar på Integrationsservice. Sedan berättar vi om vad vi gör; att vi informerar om samhället och ger praktiskt stöd till människor som kommer. Vi ser också till att flyktingar och svenskar ska kunna få en chans att träffa varandra, i till exempel Språkvän och Hjärterum, säger Robert Andersson.

Nyfikna på människorna

– Alltid när vi träffar barn så blir de genast väldigt nyfikna på själva människorna som vi jobbar för. Då kommer vi också in på saker som varför det finns flyktingar i världen och vad mänskliga rättigheter är för något. Det är toppen att vi har Irene med oss, som kan svara på sådana frågor som jag och Robert inte kan veta något om; alltså om hur det känns att vara på flykt och om att komma till ett främmande land, säger Elleonor Borgryd.

När Robert och Elleonor är klara, är det dags för Irene att berätta sin historia. Den handlar om hur hon som barn tvingades lämna den by där hon levt i hela sitt liv, resa med båt runt hela Västafrika och med tåg genom Europa, innan hon, till slut, anlände i Östersund och fick se snö för första gången i sitt liv.

– Jag lärde mig tidigt att jag behövde lära mig svenska, och efter nio månader hade jag avslutat en språkintroduktionskurs, och kunde börja på gymnasiet. Nu är jag undersköterska, och jobbar på sjukhuset under mitt studieuppehåll i sjuksköterskeutbildningen, berättar Irene.

Frågor om allt möjligt

Hela tiden vill barnen ställa frågor, och de kan handla om allt möjligt;

– Jag gillar jämlikheten och friheten; att man får säga vad man tycker och klä sig hur man vill, svarar Irene på frågan om vad hon tycker är det bästa med Sverige.

– Det är konstigt att solen aldrig går ner på sommaren och sill verkar inte så gott, svarar hon när en tjej frågar om det finns någon hon tycker är konstigt här.

– Nej, jag har aldrig träffat på någon rasist.

– Min pappa hade många kor, och vi bodde i en gård på landet.

– Jag saknar min familj och platsen där jag bodde. Det känns sorgligt.

Frågan om vad som är det sämsta med att att flytta till ett annat land får avsluta besöket hos tvåorna på Lillsjöskolan, men en kille viftar så ivrigt med handen, att Irene ändå måste låta honom få ordet innan hon går vidare.

– Jag tänkte bara säga att jag inte heller tycker om sill, säger han, och får en high-five av Irene på väg ut ur klassrummet.

Sidan uppdaterad 2019-03-19

Använd vår mobilapp

Få senaste nytt från kommunen direkt i byxfickan. Du når snabbt alla mobila tjänster som du har nytta av i din vardag. Här hittar du också vägen direkt in till kommunens kundcenter.

Läs mer om mobilappen och ladda ner den redan idag!

En hand håller en smartphone med Östersundsappen