Kulturmiljöer Hornsberg och Östberget

Tätortsbebyggelsen på centrala Frösön ligger på marker som tillhört de gamla byarna Östberg och Mällbyn. Dessa byar har en drygt tusenårig historia.

Karta över området

Historia och karaktärsdrag

Först att tas i anspråk för tätare bebyggelse var området närmast bron. Här låg vid 1800-talets mitt en gård som ägdes av Pehr Rissler, Jämtlands förste provinsialläkare. Egendomen fick namnet Hornsberg efter hans hustru Margareta Charlotta von Hoorn. 1884 förvärvades gården av rådman Fjellman som byggde en ny huvudbyggnad på Runeborg (idag området norr om bron) och lät anlägga en omgivande park. Runeborg blev med tiden ombyggt till nöjesetablissemang.

1885 upprättades en tomtstyckningsplan över området där Hornsberg och ytterligare två egendomar ingick. Det var en strikt rutnätsplan med fyra stora tomter i varje kvarter. Centralpunkten var det cirkelrunda stjärnplatstorget med radiellt utstrålande gator. Tanken var att Hornsberg skulle bli en attraktiv förstad för burgna stadsbor, men de slog sig hellre ner i det mer centrala Karlslund. Istället kom området att bli hemvist åt hantverkare, arbetare och lägre tjänstemän. De enkla träbyggnader som kom att uppföras fick Hornsberg att likna en kåkstad. 1886 började byggandet av mindre trähus, de flesta längs Norra Strandvägen och Bergsgatan.

Det tomtstyckade området upphöjdes till municipalsamhälle 1898 och municipal­samhället utvidgades 1911 med mark från bland annat Mällbyn och Fritzhems­gården. 1913 upprättades ett förslag till stadsplan över Hornsberg. Till den tidigare rutnätsplanen fogades nu ett mer terränganpassat gatunät under påverkan av nationalromantiken och jugendstilens mjuka, böjda former. Under 1920-talet satte en våg av egnahemsbyggare fart på byggandet på Hornsberg. Kåkarna klättrade allt längre upp på Östbergets slänter, många av sämre kvalitet.

Frösön blev tidigt ett omtyckt utflyktsmål för Östersundsborna. Stadens stränga ordningsstadga bidrog till att nöjeslivet i hög grad drogs till omkringliggande områden som Frösön och Lugnvik. Här kunde dansbanor, krogar och tivolin öppnas utan att ordningsmakten ingrep.

På Frösön växte det upp en rad caféer och restauranger under åren kring sekelskiftet 1900. Frösön var också ett populärt mål för de växande folkrörelserna. Godtemplar­rörelsen öppnade ett tivoli på Hornsberg 1890 och arbetarrörelsen startade en folkpark i Bergvik 1903.

Nöjeslivet på Frösön fortsatte in i folkhemsepoken under 1940- och 50-talen då Runeborg var nöjeslivets mittpunkt med tivoli, orkester- och dansattraktioner.

Under 1920-talet växte ett fristående villasamhälle spontant upp i Frösödal. På 1930-talet byggdes de exklusiva tegelvillorna på ”Krönet”. Området inkorporerades med Hornsberg 1937 och 1948 bildades Frösö köping av Hornsberg och Frösödal. Frösöns utbyggnad fortsatte sedan i snabb takt.

Det var först under 1940- 50-talen som stadsdelen uppmärksammades för sin attraktivitet av bättre bemedlade, affärsmän och högre tjänstemän. Inflyttningen på 1940- och 50-talen ledde till att många av de gamla kåkarna revs för att ge plats åt moderna villor i sluttningarna. Den stora bostadsbristen gjorde att behovet av lägenheter var stort och många mindre flerbostadshus i tre våningar byggdes på de flackare delarna av centrala Hornsberg, främst längs Hornsgatan och Bergsgatan. Här byggdes husen med lokaler och butiksfönster i bottenvåningen som hyste många små butiker, caféer och salonger.

Vid kommunsammanslagningen 1971 uppgick slutligen Frösö köping i Östersunds kommun. Sammanslagningen föregicks av en rad protester från Frösö köpings sida och ledde på 1960-talet till ett flertal större byggnadsprojekt för att manifestera köpingens självständighet. Medborgarhuset och Hornsbergskyrkan, som byggdes på Runda torget rakt framför Frösöbron är de mest symboliskt laddade, men även stora satsningar som Lövstabadet och ”Vithusen” norr om bron tillkom under denna period. 1971 invigdes också den nya Frösöbron.

Karaktärsdrag

Den sluttande terrängen gör att det är lätt att orientera sig och utsikten från Östbergets sluttningar är magnifik. Stadsdelen är traditionellt uppbyggd med många gator och små kvarter. Fortfarande finns en livgivande blandning av bostäder och service av olika slag, även om butikslivet inte är lika livaktigt och varierat som förr.

Det mesta av den äldsta bebyggelsen på centrala Frösön är riven. Bara några få byggnader finns kvar från tiden före sekelskiftet 1900 då området utgjordes av en ”kåkstad”.

Nuvarande bebyggelse präglas av en blandning där enhetliga karaktärsdrag inte är så lätta att fånga. Men vissa gemensamma karaktärsdrag är ändå tydliga. Fristående husvolymer av olika utseende och storlek klättrar uppför Östbergets sluttningar. Tomt för tomt är utbyggd och i många kvarter finns både småhus och flerbostadshus. De största flerbostadshusen ligger på de lägre nivåerna medan småhusen blir vanligare längre upp och längre ut mot Mällbyn och Lövsta.

På centrala delarna av nedre Hornsberg är det i hög grad 1940- och 1950-talens folkhemsbygge med flerbostadshus som präglar dagens stadsbild. Marken kring Frösöbron domineras av den stora stadsomvandlingen på 1960-talet och tidigt 1970-tal med Hornsbergskyrkan, före detta medborgarhuset och ”vithusen”.

Östberg och Frösödal präglas av att småhusen är fler och grönskan lummigare. Längre ut vid Krönet och Mällbyn blir det glesare med friliggande villor, rad- och kedjehus, mer enhetlighet och mer trädgårdsstadskaraktär. Lövsta-utbyggnaden längst ut, från 1960-talet, präglas av än större enhetlighet, det gäller både flerbostadshusen på Lillberget och Lövsta villaområde i väster.

Dominerande färgskalor på husfasaderna, totalt sett, är ljusa kulörer som vita, beige samt gula och röda toner. Detta gäller framförallt flerbostadshusen som ofta är putsade i ljusa kulörer eller har rött tegel. Småhusens fasader varierar mycket, trä- och tegelfasader är vanligast och olika tidsperioders mode slår igenom.

Ur kulturhistorisk synpunkt är centrala Frösön mycket intressant. En kort men kraftfull utbyggnad av samhället har gett oss en tydlig sammanhängande palett ur det moderna 1900-talets ideal och byggnadsskick.